måndag 24 februari 2014

Mamma Mia!


Ja, jag har ju blivit mamma. Vilken extremt ärofylld uppgift! Min lilla familj är nu fulländad och livet har plötsligt den mening som tidigare saknats. Inte för att jag var missnöjd med livet utan för att det saknades något. Eller någon, menar jag. Och nu är HON här. Hon som jag trodde var en HAN. Freja. Mitt och Anders kött och blod. Obegripligt och fullständigt naturligt på samma gång. En sån extrem lycka!

Och det där med att det inte går att föreställa sig hur det känns att få barn, det är bara snicksnack. Det känns precis som jag föreställt mig! Och det är mycket lättare än vad jag trott. Vi har hittills haft turen att få ett ganska snällt barn.. Man kan ju hoppas att det håller i sig.

Och oj vilken tacksamhet jag känner! Det var verkligen på håret att vi skulle få en unge överhuvudtaget. Den historien vill jag berätta någon gång. Om hur våran Freja kom till, efter många månader av rädsla, tårar och världsomvälvande känslor.

Så länge tackar vi högre makter (och CVL i Uppsala) för den fina gåvan i form av en dotter. 

Morfar borde fått vara med och se henne men livet är sannerligen ingen rättvis historia och det gör sannerligen inte alltid som man vill. Men på något sätt så blir allt ändå bra tillslut. Man accepterar det man måste, förändrar det man kan och förstår skillnaden mellan dessa ting. Och vips så är allt precis just så som det borde vara. Även om det inte alltid är precis just så som man trodde det skulle bli eller så som man önskade - så ändå, alldeles precis perfekt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tidigare inlägg