onsdag 23 januari 2013

Tortyrkammaren Livet

Jag måste nog acceptera mig själv som en bitter jävel just nu. För det verkar som att hur jag än försöker och peppa mig själv med vettigheter, kuligheter och vad det nu heter, så kommer alla deprimerande tankar och känslor tillbaka. Illa kvickt. Jag får väl lära mig att leva med dem. Hur nu man ska göra det.

Man kan säga vad man vill och ge goda råd men man har ju faktiskt inte en aning om hur saker och ting är om man själv inte upplevt precis samma. Oavsett hur empatisk man är och hur lätt man har att sätta sig in i andras situation. Det går bara inte.

Allt är så orättvist och jag kan inte sluta att tycka det. Det är så. Varför måste jag acceptera det? Ska man ta vad fan som helst? Jag har ju inget val förstås. Jag måste acceptera ett jävla skitliv. Men känslan är att jag lika gärna skulle kunna lägga mig här ute på gatan, låta ett gäng sparka på mig där jag ligger. Och sedan acceptera skiten. Vem skulle göra det egentligen?
- Såja, varsågod. Sparka lite till du. Det är helt ok. Jag tar det.

Jag hatar att man blir TVINGAD att acceptera saker som ingen endaste jävel borde behöva acceptera. Som ingen endaste jävel borde behöva uppleva.

Det är TORTYR. Och speciellt när man ser att bredvid en där på vägen ligger det 5 personer till men gänget som sparkar, de har UTSETT MIG till slagpåse. De andra har fått varsin skön kudde och ett täcke och ligger lugnt och stilla och njuter av himlavalvets alla stjärnor.
Vad har JAG gjort för att förtjäna det här? Det undrar jag.

Och så kommer en spark till. Och de andra de pratar om orion och de vackraste av stjärnfall. För de kan ändå inget göra för att hjälpa den stackare som ligger och blöder på marken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tidigare inlägg